Ekonomins dränering

Det är nog ingen som har missat att bostadsmarknaden är en vital del i Sveriges och hela världens ekonomi. Alla behöver någonstans att bo och bostäderna ligger som säkerhet för ofantliga summor.

Vad betydligt färre har förstått är att bostadsmarknaden också effektivt förhindrar att det disponibla beloppet i ekonomin växer.Om den disponibla inkomsten plötsligt ökar i en ekonomi (oavsett anledning). Så kommer bostadsmarknaden dränera detta överflöd.

För att förstå hur detta fungerar så behöver man titta närmare på vad som styr en budgivning.

Den som betalar det högsta priset för en bostad får köpa den. Så långt är det ganska enkelt. Då borde det alltså vara personen som har mest pengar som blir vinnare i budgivningen. Fast så är det givetvis inte. Det är som vanligt kostnaden som styr. Värdet är som vanligt bara en kuriosa. Vad man egentligen tävlar om är vem som kan hantera störst kostnad. Även om en person med lägre kreditkostnad har en uppenbar fördel. Har man med sig en rejäl påse med sparat kapital så hjälper detta att sänka kreditkostnaden. Antagligen budar man dock mot någon annan i liknande ekonomisk position.

Detta system gör att populationen som grupp budar mot varandra och tävlar om vem som kan betala mest i ränta. Tittar man på gruppen som helhet spelar det ingen roll vem som vinner budet. Skulderna och räntekostnaderna kommer garanterat att öka. Ökar det disponibla kapitalet jämt i gruppen (som sker vid en sänkt ränta eller skattesänkning) så kommer skulderna och kostnaden öka i direkt proportion. Räntorna samlar ihop hela ökningen så att glädjen över skattesänkningen/löneökningen blir kortlivad.

Detta självreglerade system förhindra mycket effektivt att befolkningen bygger upp ett stort överflöd av fodringar. Givetvis kommer det finnas undantag på individnivå men mätt över populationen så blir effekten gigantisk.

Om detta är bra eller dåligt får var och avgöra själv. Vinnarna och förlorarna är rätt uppenbara. Dock behöver man vara medveten om att en förändring i en så vital komponent är riskabelt och kan få många oförutsedda effekter.

QE

Att riksbanker världen över köper tillgångar och räntepapper i massiv skala har numera blivit vardagsmat. Dörren öppnades av USAs FED i samband med krisen i banksystemet 2007. När Lehman Brothers ställde in betalningarna fattades plötsligt enorma belopp i valutasystemet. Man kunde helt enkelt inte vänta på den normala kreditexpansionen. Denna nya metod för att utöka mängden krediter fick många att sätta i vrångstrupen när det gjordes. Marknaden gjorde ett kraftigt ryck. Men sedan hände inte så mycket mer. FED försökte igen med samma resultat. Slutgiltige införde de mindre men månadsvis löpande köp. Resultatet blev som man hoppades en mjukare mer långsiktig reaktion.

När nu dörren hade öppnats så har flera riksbanker börjat använda denna metod. Japans BJ är dem mest aggressiva fast fler följer efter. En ökning av köpen tex den nätta summan av Sveriges RB på 45 miljarder kr. Eller att någon ny riksbank börjar köpa tas numera emot med en gäspning.

Så frågan många ställer sig är om detta är bra eller dåligt. För att svara på det så behöver man analysera vinnarna och förlorarna på systemet.

Vinnarna

Den som äger en obligation vinner eftersom värdet på obligationen ökar när efterfrågan ökar. Dock så har obligationerna ett pris baserat på förväntningar i stödköp. Så stödköpen behöver vara större än beräknat för att öka priset. Denna vinnare är inte självklar utan en spekulativ position som kan gå åt båda hållen.

Staten som lånar är den stora vinnaren. När RB köper obligationer faller räntekostnaden för staten kraftigt. Eventuella räntekostnader staten betalar till RB kommer dessutom tillbaka som vinst i statens ägande av RB. Kostnaden för obligationer som ägs av RB är därför noll.

Övriga låntagare tjänar indirekt. När räntan på en typ av lån sjunker så flödar långivare över till andra typer av lån och räntan på dessa sjunker också.

Förlorarna.

Långivare är de stora förlorarna. Avkastning på riskfria fodringar sjunker.

De som har stora mängder svenska kronor förlorar när konan försvagas och inflationen stiger. Dock så är detta en spekulativ position. Invasionen skall vara 2%. Är den lägre än det så vinner denna grupp mer än beräknat på valuta politiken. Å andra sidan så har de egentligen inte pengar utan krediter/fodringar så denna grupp förlorar betydligt mer på att avkastningen sjunker.

Demografi

I vinnargruppen hittar vi givetvis staten och i förläggningen alla skattebetalare. Lägre kreditkostnader innebär att staten kan sänka skatter och investera i projekt som vore helt omöjliga med högre räntekostnader. På di.se fasar deras kolumnister ”att det till och med blir lönsamt att bygga en bro mellan Öland och Gotland” och ”Vansinniga idéer som höghastighetståg kan bli verkliga” Staten får plötsligt råd med saker som man tidigare bara kunde drömma om.

Alla med bostadslån och företag som lånar är den indirekta vinnaren.

Bland förlorarna finns företag som har mycket kapital. Ett exempel på sådant är Rikskuponger. Men de riktigt stora förlusterna görs av institutioner som har reglerade begränsningar i hur de får placera sitt kapital. Pensionsfonder och olika typer av statliga och bank buffertar förlorar sin inkomst. Eftersom staten också är vinnare i systemet så landar pensionsfonder som den största förloraren.

Förlorarna är givetvis även de privatpersoner som försöker spara pengar på ett sparkonto.

Om du tycker QE är bra eller dåligt avgörs antagligen på om du personligen tjänar på det. Eller kan du påstå att du anser att något borde förändras som innebär en förlust för dig?

Eftersom staten är den största vinnaren beror de övriga vinnarna också på hur den sänkta kreditkostnaden utnyttjas. Kompenseras den demografiska gruppen pensionärer för de sänkta inkomsterna?

 

Skuldkvotstak

Ett annat förslag i syfte att begränsa belåningen av bostäder är ett Skuldkvotstak. Principen bakom detta skulle vid en första anblick begränsa lånens storlek. En sidoeffekt av detta skulle också vara att man får ett tak för räntekostnaden någon kan dra på sig med en specifik lön.Det låter kanske spontat som en bra ide eftersom det både tvingar ned värdet på skulderna och kostnaden för dem.

Dock så missar man flera punkter.

1. Storleken är egentligen ointressant. Det är kostnaden som är det väsentliga.
2. Kostnaden för bostaden har en till komponent i avgift eller driftkostnad. Det är ganska absurt att man ska kunna låna lika mycket till en bostad med 10k i avgift som en med 100 kr.
3. Räntan styr kostnaden för skulderna. Att kunna låna lika mycket när räntan är 10% eller 1% är inte logiskt.
4. Detta kan resultera i ökad mängd blankolån. Eftersom bostaden i praktiken kan beslagtas även om man får problem med blankolån så blir bostaden indirekt pantsatt ändå.

En regel kommer även bli mycket svårt rent juridiskt. En sådan inskränkning i vad som kan pantsättas och i vilken grad blir mycket komplicerat. Att ställa en löpande inkomst mot ett värde utan att ta hänsyn till komponenterna som styr värdet är dömt till att sluta i katastrof.

Detta krav framförs ofta som ett nästa steg utifall att amorteringskravet inte hjälper. Amorteringskravet introduceras med 2 resp 1 procent. Om inte detta bromsar tillräckligt eller visar sig bromsa för mycket går det att justera nivån. Visserligen verkar justeringen i nuvarande form bli omständlig eftersom det ser ut som det kommer att kräva ett politiskt beslut. Det kommer nog/ bör släppas så FI kommer kunna justera nivån löpande.

Amorteringskrav

Det kan verka självklart att lån skall amorteras och betalas tillbaka.Så varför ska man ens behöva ha en regel för något så självklart?

Denna förutfattade mening hör ihop med att folk fortfarande tror att det verkligen rör sig om lån. På samma sätt som statsskulden så kommer lån på bostadsmarknaden öka varje år. Det är en vital del av hur vår valuta fungerar och expanderar.

Som vi redan avhandlat så behöver valutan växa konstant. Är tempot på expansionen för högt så får vi kraftig inflation och är den för långsam så blir det deflation. Tempot på expansionen styrs via kostnaden som regleras med styrräntan.En sidoeffekt av räntan är att köpkraft rör sig från låntagare till långivare. Alltså från fattiga till rika. Detta system i kombination med statliga bankgarantin har borgat för ett garanterad avkastning utan risk. Eftersom eventuell förlust betalas av skattepengar. Staten tar hela risken dock så tar de sin bit av kakan genom skatt på kapitalinkomst. Höjer man räntan så ökar kostnaden för låntagare och flödet från fattig till rik ökar.

Amorteringskravets funktion är precis som styrräntan att reglera kreditexpansionen. Att använda denna metod istället för räntan har två väsentliga skillnader.

Det ena är att man kan styra det med högre precision mot en specifik tillgång. Denna effekt liknar var man åstadkommer genom QE där riksbanken köper tex statsobligationer. Då påverkar i huvudsak endast kostnaden för denna tillgång. Medan sänkt styrränta slår över hela ekonomin och lätt blåser upp värdet på fel tillgång.

Det andra är att amorteringskravet orsakar en utgift men inte en kostnad. Vilket innebär att kreditexpansionen regleras utan ett flöde av köpkraft från fattig till rik.

En vital komponent i detta är att i en värld utan ränta där expansionen styrs genom amortering går det rent matematiskt att köra processen baklänges och betala alla lån. Detta kan få implikationer för valutasystemet effekten är svår att förutsäga.

Amorteringskravet kommer på kort sikt ge ett deflations tryck och pressar räntor ner. Men på längre sikt så skulle det kunna minska trycket räntan orsakar på evigt ökande kreditmängd. Amorteringarna kan eventuellt även göra så att totala mängden krediter i systemet minskar. Som sagt det är svårt att förutse de långsiktiga effekterna.

När räntan går upp

En frågeställning är vad som händer när räntan går upp igen. Detta skulle potentiellt kunna kollapsa fastighetsmarknaden. Sätta banker i konkurs. Resultatet blir att folk måste överge sina hem och en lavin av konkurser  drar genom landet. Detta hände i Sverige men vi blev förskonade av det mesta av effekterna i samband krisen 2007. Med både ny och gammal historik så upplevs detta som ett reellt hot. Vi är ju inte speciella på något sätt så det kan ju drabba oss också.

Det är där logiken i resonemanget har fel. Vad vi använder som pengar har förändrats på ett mycket grundläggande sätt sedan krisen i början på 90 talet. Vi släppte värdet på valutan och lät den flyta. Detta är i princip lika radikalt som när USA släppte sin koppling till guld. Det visade sig att ha två fixerade referenspunkter i både värde och kostnad som man försöker försvara var omöjligt.

Redan innan både Sverige och USA släppte sin koppling användes fractional reserve som orsakar en kreditexpansion. Att ha någon form av extern tillgång som reserv ger i detta en hård vägg som förhindrar expansion när man inte har tillräckligt mer reserv. Detta innebär att man förr eller senare kommer att få peek credit.

Skurken i det hela är räntan. Rent matematiskt går det utmärkt att låna ut pengar enligt fractional reserve. Sedan betalas lånet tillbaka och man kan låna ut till någon annan. Problemet börjar med att långivaren vill ha ränta på sina pengar. Det är ju rimligt annars skulle han inte ha något intresse av att låna ut alls. Detta orsakar dock ett matematiskt problem. Räntan skapar en kredit expansion utan backning. Detta innebär att valutan förutom den kontrollerad expansionen växer i takt med räntan på alla lån i hela valutasystemet. Ganska snart är de krediter utan backning större än de som är backade. När folk börjar inse detta så kräver de mer i ränta eftersom riskerna höjs. Stigande räntor accelererar problemet och en krasch är oundviklig när man tvingas inse att lånen saknar backning i guld. Däremot finns det andra tillgångar som fastigheter, bolag, fordon etc. Tyvärr har värdet på dessa kollapsat i samband med kraschen på kreditmarknaden när värdet på valutans backning exploderar uppåt. Dessa säkerheter kan ändå konfiskeras i samband med att alla fodringar/krediter i systemet nollställs. Sedan kan man börja om från början.

Med en flytande valuta kan vad som helt användas som backning av valutan. Inte bara utländsk valutareserv. Resultatet är att kronan backas i huvudsak av statsobligationer, företagsobligationer och fastighetsobligationer. När det blir kredit brist i ett sådant system blir så går värdet på valutans backning upp precis som när man hade guld backning. Men i detta fall är backningen den pantsatta tillgången. Det mest noterbara för vanligt folk är att priserna på fastighetsmarknad stiger.

Som jag skrev tidigare så behöver kreditmängden öka i takt med räntan på fodringar i systemet. Annars blir det härdsmälta. För att öka kreditmängden behöver valutans backning öka. Det kan göras på två sätt. Man skapar nya tillgångar som kan pantsättas eller så ökar man värdet på de tillgångar som redan existerar. Att öka värde på tillgångarna görs enklast genom att sänka kostnaden. Alltså sänka räntan.

Det tydligaste tecknet på att substans + värdeökning i systemet har ett underskott är att inflationen sjunker. Låg inflation kan även ha externa anledningar som att nyskapad valuta hamnar i andra länder och inflationen skapas där istället.

Så hur blir det då med räntan i Sverige? För att svara på det så behöver man titta på fundamenten som styr räntan. Historiska aspekter är irrelevant eftersom vår valuta är helt annorlunda konstruerad. Även paralleller till Sydeuropa är irrelevant eftersom de i praktiken har en valuta som är bunden till övriga Europas ekonomi. På samma sätt som vi tidigare hade en bunden valuta.

Fundamentet som styr räntan är inflationen. Det är välkänt att hela västvärlden kämpar med näbbar och klor för att undvika deflation. Lågkostnadsländer absorberar mycket av inflationen som väst försöker skapa. Dessutom går automatiseringen i en ny fas där allt färre personer krävs för att producera allt mer. Tex finansmarknaden sysselsätter idag miljoner med människor. Mycket av det som görs manuellt på en bank kan utföras av en dator och vi kommer se stora varselvågor och ytterligare deflasivt tryck. Så fundament för stigande räntor saknas fullständigt. Snarare tvärt om och signalerna är ytterligare lättnader.

Om man struntar i fundamenten och helt enkelt höjer räntan. Tänk dig också att de saker som befaras börjar hända. Värdet på tillgångar rasar, Banker svajar och företag börjar kollapsa. Hur brukar en riksbank reagera då? Jo man sänker räntan. Alltså skulle en höjning som orsakar problem omedelbart dras tillbaka och man trampar på gasen i tryckpressen.

Räntans nedgång är alltså en enkelriktad resa.

 

Normalränta

Det talas ibland om normalränta. Riksbankschefen är själv förtjust i detta ord. I samband med detta så häver personen i fråga ofta ur sig någon påhittad siffra som saknar all form av verklighetsförankring. I vissa fall hänvisar de till någon historisk nivå och hävdar att det är ett bra mått. Jag undrar ofta om dessa bevisligen begåvade personer verkligen är så korkade att de tror på vad de säger. Eller blåljuger de för massorna?

I en miljö med flytande valuta så existerar ingen fixerad nivå för räntan. Vi har i praktiken bara en fixerad punkt som riksbanken försöker hålla (inflation) och övriga komponenter flyter fritt. Vissa av de övriga komponenterna kan justeras (tex räntan) i syfte att manipulera inflationen till 2%.

Vi kan tala om normal ränteförändring. Jag skulle säga att förändra räntan med 10% är ganska normalt. Dvs från 10 till 9 % eller från 1 till 0,9. Avviker vi mycket från 2% i räntebanan så får vi mer dramatiska förändringar av räntan, vilket hänt flera ggr de senaste åren.