Ekonomins dränering

Det är nog ingen som har missat att bostadsmarknaden är en vital del i Sveriges och hela världens ekonomi. Alla behöver någonstans att bo och bostäderna ligger som säkerhet för ofantliga summor.

Vad betydligt färre har förstått är att bostadsmarknaden också effektivt förhindrar att det disponibla beloppet i ekonomin växer.Om den disponibla inkomsten plötsligt ökar i en ekonomi (oavsett anledning). Så kommer bostadsmarknaden dränera detta överflöd.

För att förstå hur detta fungerar så behöver man titta närmare på vad som styr en budgivning.

Den som betalar det högsta priset för en bostad får köpa den. Så långt är det ganska enkelt. Då borde det alltså vara personen som har mest pengar som blir vinnare i budgivningen. Fast så är det givetvis inte. Det är som vanligt kostnaden som styr. Värdet är som vanligt bara en kuriosa. Vad man egentligen tävlar om är vem som kan hantera störst kostnad. Även om en person med lägre kreditkostnad har en uppenbar fördel. Har man med sig en rejäl påse med sparat kapital så hjälper detta att sänka kreditkostnaden. Antagligen budar man dock mot någon annan i liknande ekonomisk position.

Detta system gör att populationen som grupp budar mot varandra och tävlar om vem som kan betala mest i ränta. Tittar man på gruppen som helhet spelar det ingen roll vem som vinner budet. Skulderna och räntekostnaderna kommer garanterat att öka. Ökar det disponibla kapitalet jämt i gruppen (som sker vid en sänkt ränta eller skattesänkning) så kommer skulderna och kostnaden öka i direkt proportion. Räntorna samlar ihop hela ökningen så att glädjen över skattesänkningen/löneökningen blir kortlivad.

Detta självreglerade system förhindra mycket effektivt att befolkningen bygger upp ett stort överflöd av fodringar. Givetvis kommer det finnas undantag på individnivå men mätt över populationen så blir effekten gigantisk.

Om detta är bra eller dåligt får var och avgöra själv. Vinnarna och förlorarna är rätt uppenbara. Dock behöver man vara medveten om att en förändring i en så vital komponent är riskabelt och kan få många oförutsedda effekter.

QE

Att riksbanker världen över köper tillgångar och räntepapper i massiv skala har numera blivit vardagsmat. Dörren öppnades av USAs FED i samband med krisen i banksystemet 2007. När Lehman Brothers ställde in betalningarna fattades plötsligt enorma belopp i valutasystemet. Man kunde helt enkelt inte vänta på den normala kreditexpansionen. Denna nya metod för att utöka mängden krediter fick många att sätta i vrångstrupen när det gjordes. Marknaden gjorde ett kraftigt ryck. Men sedan hände inte så mycket mer. FED försökte igen med samma resultat. Slutgiltige införde de mindre men månadsvis löpande köp. Resultatet blev som man hoppades en mjukare mer långsiktig reaktion.

När nu dörren hade öppnats så har flera riksbanker börjat använda denna metod. Japans BJ är dem mest aggressiva fast fler följer efter. En ökning av köpen tex den nätta summan av Sveriges RB på 45 miljarder kr. Eller att någon ny riksbank börjar köpa tas numera emot med en gäspning.

Så frågan många ställer sig är om detta är bra eller dåligt. För att svara på det så behöver man analysera vinnarna och förlorarna på systemet.

Vinnarna

Den som äger en obligation vinner eftersom värdet på obligationen ökar när efterfrågan ökar. Dock så har obligationerna ett pris baserat på förväntningar i stödköp. Så stödköpen behöver vara större än beräknat för att öka priset. Denna vinnare är inte självklar utan en spekulativ position som kan gå åt båda hållen.

Staten som lånar är den stora vinnaren. När RB köper obligationer faller räntekostnaden för staten kraftigt. Eventuella räntekostnader staten betalar till RB kommer dessutom tillbaka som vinst i statens ägande av RB. Kostnaden för obligationer som ägs av RB är därför noll.

Övriga låntagare tjänar indirekt. När räntan på en typ av lån sjunker så flödar långivare över till andra typer av lån och räntan på dessa sjunker också.

Förlorarna.

Långivare är de stora förlorarna. Avkastning på riskfria fodringar sjunker.

De som har stora mängder svenska kronor förlorar när konan försvagas och inflationen stiger. Dock så är detta en spekulativ position. Invasionen skall vara 2%. Är den lägre än det så vinner denna grupp mer än beräknat på valuta politiken. Å andra sidan så har de egentligen inte pengar utan krediter/fodringar så denna grupp förlorar betydligt mer på att avkastningen sjunker.

Demografi

I vinnargruppen hittar vi givetvis staten och i förläggningen alla skattebetalare. Lägre kreditkostnader innebär att staten kan sänka skatter och investera i projekt som vore helt omöjliga med högre räntekostnader. På di.se fasar deras kolumnister ”att det till och med blir lönsamt att bygga en bro mellan Öland och Gotland” och ”Vansinniga idéer som höghastighetståg kan bli verkliga” Staten får plötsligt råd med saker som man tidigare bara kunde drömma om.

Alla med bostadslån och företag som lånar är den indirekta vinnaren.

Bland förlorarna finns företag som har mycket kapital. Ett exempel på sådant är Rikskuponger. Men de riktigt stora förlusterna görs av institutioner som har reglerade begränsningar i hur de får placera sitt kapital. Pensionsfonder och olika typer av statliga och bank buffertar förlorar sin inkomst. Eftersom staten också är vinnare i systemet så landar pensionsfonder som den största förloraren.

Förlorarna är givetvis även de privatpersoner som försöker spara pengar på ett sparkonto.

Om du tycker QE är bra eller dåligt avgörs antagligen på om du personligen tjänar på det. Eller kan du påstå att du anser att något borde förändras som innebär en förlust för dig?

Eftersom staten är den största vinnaren beror de övriga vinnarna också på hur den sänkta kreditkostnaden utnyttjas. Kompenseras den demografiska gruppen pensionärer för de sänkta inkomsterna?

 

Skuldkvotstak

Ett annat förslag i syfte att begränsa belåningen av bostäder är ett Skuldkvotstak. Principen bakom detta skulle vid en första anblick begränsa lånens storlek. En sidoeffekt av detta skulle också vara att man får ett tak för räntekostnaden någon kan dra på sig med en specifik lön.Det låter kanske spontat som en bra ide eftersom det både tvingar ned värdet på skulderna och kostnaden för dem.

Dock så missar man flera punkter.

1. Storleken är egentligen ointressant. Det är kostnaden som är det väsentliga.
2. Kostnaden för bostaden har en till komponent i avgift eller driftkostnad. Det är ganska absurt att man ska kunna låna lika mycket till en bostad med 10k i avgift som en med 100 kr.
3. Räntan styr kostnaden för skulderna. Att kunna låna lika mycket när räntan är 10% eller 1% är inte logiskt.
4. Detta kan resultera i ökad mängd blankolån. Eftersom bostaden i praktiken kan beslagtas även om man får problem med blankolån så blir bostaden indirekt pantsatt ändå.

En regel kommer även bli mycket svårt rent juridiskt. En sådan inskränkning i vad som kan pantsättas och i vilken grad blir mycket komplicerat. Att ställa en löpande inkomst mot ett värde utan att ta hänsyn till komponenterna som styr värdet är dömt till att sluta i katastrof.

Detta krav framförs ofta som ett nästa steg utifall att amorteringskravet inte hjälper. Amorteringskravet introduceras med 2 resp 1 procent. Om inte detta bromsar tillräckligt eller visar sig bromsa för mycket går det att justera nivån. Visserligen verkar justeringen i nuvarande form bli omständlig eftersom det ser ut som det kommer att kräva ett politiskt beslut. Det kommer nog/ bör släppas så FI kommer kunna justera nivån löpande.

Amorteringskrav

Det kan verka självklart att lån skall amorteras och betalas tillbaka.Så varför ska man ens behöva ha en regel för något så självklart?

Denna förutfattade mening hör ihop med att folk fortfarande tror att det verkligen rör sig om lån. På samma sätt som statsskulden så kommer lån på bostadsmarknaden öka varje år. Det är en vital del av hur vår valuta fungerar och expanderar.

Som vi redan avhandlat så behöver valutan växa konstant. Är tempot på expansionen för högt så får vi kraftig inflation och är den för långsam så blir det deflation. Tempot på expansionen styrs via kostnaden som regleras med styrräntan.En sidoeffekt av räntan är att köpkraft rör sig från låntagare till långivare. Alltså från fattiga till rika. Detta system i kombination med statliga bankgarantin har borgat för ett garanterad avkastning utan risk. Eftersom eventuell förlust betalas av skattepengar. Staten tar hela risken dock så tar de sin bit av kakan genom skatt på kapitalinkomst. Höjer man räntan så ökar kostnaden för låntagare och flödet från fattig till rik ökar.

Amorteringskravets funktion är precis som styrräntan att reglera kreditexpansionen. Att använda denna metod istället för räntan har två väsentliga skillnader.

Det ena är att man kan styra det med högre precision mot en specifik tillgång. Denna effekt liknar var man åstadkommer genom QE där riksbanken köper tex statsobligationer. Då påverkar i huvudsak endast kostnaden för denna tillgång. Medan sänkt styrränta slår över hela ekonomin och lätt blåser upp värdet på fel tillgång.

Det andra är att amorteringskravet orsakar en utgift men inte en kostnad. Vilket innebär att kreditexpansionen regleras utan ett flöde av köpkraft från fattig till rik.

En vital komponent i detta är att i en värld utan ränta där expansionen styrs genom amortering går det rent matematiskt att köra processen baklänges och betala alla lån. Detta kan få implikationer för valutasystemet effekten är svår att förutsäga.

Amorteringskravet kommer på kort sikt ge ett deflations tryck och pressar räntor ner. Men på längre sikt så skulle det kunna minska trycket räntan orsakar på evigt ökande kreditmängd. Amorteringarna kan eventuellt även göra så att totala mängden krediter i systemet minskar. Som sagt det är svårt att förutse de långsiktiga effekterna.

Begreppsförvirring

Många av de ord som är djupt inpräntade i folk betyder inte längre vad folk tror. Här är några exempel.

Lån

Det finns många typer av lån. Bostadslån, billån, sms lån, avbetalning, statsskuld, kreditkort etc.. Flera av dessa är dock inte lån i på det vis som man kan tro. Att ens tänka på dem som lån är en av grundorsakerna till att folk blir förvirrade eftersom de inte beter sig som lån.

Ta statsskulden till exempel. Ställ dig frågan om när statsskulden beräknas vara återbetald. När kommer den vara noll, 0, zip, zero? Hur är det med övriga västländer. När kommer deras statsskulder vara återbetalda. Vilka länder har noll i statsskuld?

Givetvis är svaret att statsskulden kommer aldrig vara noll för något västland. Även oljestater har statsskulder trots ofantliga tillgångar. Detta kan te sig ologiskt om man betraktar statsskulden som ett lån. Det bör istället betraktas som att staten HYR krediter. Samma sak gäller företagsobligationer och bostadslån.

Spara

Att samla på sig saker som kan vara bra att ha i framtiden burkar vara en bra ide. Vad kan då vara bättre att spara på än pengar? Man skulle kunna fylla upp en madrass med en massa sedlar. Det blir dock snabbt knöligt och obekvämt eftersom sedlar inte är tillverkade för att användas som stoppningsmaterial. Förr i tiden användes ädla metaller som främsta valuta och man samlade dessa i låsta kistor och senare kassaskåp. Detta klassiska sparande förekommer i stort sett inte alls längre. Numera sätter man som bekant in sina pengar på ett konto. Då kan man till och med se sina pengar växa. När man gör detta upphör man i praktiken att spara utan man blir en investerare.

Pengar

Att kalla våra pengar för pengar ger ett missvisande intryck. I praktiken kan vad som helst användas som pengar. Egypten har använt säd. Inkariket använde kakao. Det vanligaste har dock varit ädla metaller. Nu är krediter (skulder) totalt dominant som valuta i världen. Sverige har döpt sina krediter till kronor. Ordet pengar borde egentligen inte användas alls eftersom det i nästan alla fall handlar om krediter.

Skuldkvot

Fullständigt idiotisk siffra. Man mäter äpple mot päron. Alltså löpande intäkt mot fixerat värde. Den löpande kostnaden (som vore intressant) ignoreras.